Lite funderingar sähär en måndag.

Ja vad ska man säga. Nu har man varit sådär jobbigt oaktiv igen... Aja sån e jag. Det är inte det att jag inte haft något att säga men jag r dålig på att skriva ner det här bara >.< För om sanningen ska fram så säger jag rätt mycket och rätt ofta. Så prata det kan jag allt det ;)

Har funderat en del på matintag och över sociala frågor lite grann de senaste dagarna.

Jag har märkt när man äter mat ihop med andra att jag inte riktigt kommit förbi min sorgperiod när det kommer till maten ännu. Jag äter ju min lilla ranson, t.ex, en liten köttbit / en halv större köttbit och lite eventuell sallad och någon sked med kolhydrat mat. Mätt blir jag men när jag ser andra som äter normalt och faktiskt har förmågan att okynnesäta känner jag en slags tomhet som jag inte vet hur jag skall förklara. Jag känner av det men pratar sällan om det, finns lixom inget att säga som kan göra saken bättre. Men jag har märkt att jag gärna skojar och skrattar om det när andra okynnesäter. Men jag är sammtidigt rädd att dom skall ta illa upp.

Jag är livrädd att yttra mig om hur andra äter, jag är så rädd att dom skall ta illa upp för att jag själv ätit så mycket i mina dagar att jag behövt ta till kirurgi för att låta bli det.
Jag känner samma rädsla för att överhuvud taget påpeka folks vikt längre. Jag är så rädd att folk skall tycka att jag inte har nån rätt att tycka till om deras vikt eller utseende efter att ha opererat mig för att gå ner i vikt. Sociala rädslor har jag många och det är jobbigt att tampas med dom men efter operationen har jag helt nya rädslor som inte fanns där innan.
Jag känner att jag har blivit lite orolig för överviktiga i min närvaro, jag önskar att dom kunde gå ner att dom kunde ta och kämpa för det är så farligt. Jag blir glad när jag ser dom som faktiskt lyckas på egen hand, dom som inte behöver ta till kirurgi. Det är ju det bästa för kroppen men jag vet ju hur det är för dom som inte klarar det.

Jag har alltid haft en lite social rädsla tror jag. Jag har sällan gått ut utan att först tvunget ha med nån vän. Har nog alltid gömt mig bakom mina vänner för att jag inte velat vara utåtriktad utan har lixom stannat inne i mitt skal där man är säker och ingen kan göra en illa. Bio t.ex är något jag älskar men sällan sällan går på för att jag inte vill gå ensam. Lika dant med att gå å ta en fika eller ut och äta. Inget jag gör på egen hand. Jag försöker bli mer utåtriktad och ta mig för saker själv nu och det går långsamt framåt.

Imorgon skall jag vara social med en person jag aldrig träffat förr. Vi har bara skrivit över nätet ett par månader. Det skall bli kul att träffa honom vi har en del gemensamt. Även om det i slutänden visar sig bli enda träffen vi har så har jag i alla fall tagit chansen att ta reda på det. :)

Som jag har fått höra på senaste tiden, "Ja karlarna ramlar inte ner i knät på dig i vardagsrummet." Å det är väl så sant ändå, det är till att ut å leta efter dom det ;)

God natt på er nu.